min riddare

jag drömmer att jag har en riddare.
han springer runt i full rustning trots stekande sol.
jag skrattar åt honom och säger att han ser rolig ut i
sin fulla rustning och att han måste väl svettas i den?
men han blir bara grinig och säger att han svettas då aldrig.
och så sätter han sina tjuriga armar ihop och det skramlar om honom.
jag börjar tro att det inte finns någonting där inunder all rustning,
ingen människa, inget kött, inget blod, ingen själ,
att han bara är en rustning i sin fulla prakt, ett utdött släkte.
Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om honom.
Han är helt ensam här på jorden och ingen förstår honom,
ingen tänker så som han för så tänker man inte nu,
så tänkte man förr i tiden,
då när det fanns fler av honom, när dom stred mot
drakar och andra riddare och räddade prinsessor och
skyddade sina borgar.
Vi gör i och för sig samma sak nu med, som då.
Det ska jag förklara för honom.
Jag försöker kittla honom på rustningen och
först vill han inte skratta, men han ger sig lätt och jag ler
mot honom där han springer runt på ängen som
ett barn som hoppar hage.