Ljus

det är något konstigt ljus i våran lägenhet. det är nånting som håller på att hända.
jag får underliga blickar i trappuppgången och folk pekar och pratar bakom
ryggen på oss om våran lägenhet och om det konstiga skenet.
det kommer mest på kvällarna men när jag är hemma på dagarna kan jag se det
även då, flasha förbi, i ögonvrån. men när jag tittar dit är det borta.
men det får mej att vilja göra konstiga saker. som att prata på franska
fast jag inte kan franska. eller vifta på örsnibbarna och slicka mej om läpparna.
på kvällarna är det som sagt värst. då är det så pass intensivt att man
helt plötsligt bryter ut i en dynamisk dans. man greppar tag i paraplyet
i hallen och kör en riktig showdans och spelar trumpet med tandborsten
och strippar med diskborsten. man är bas.
man är energi man är ljudvågor man är passion man är huvudnumret och alla
speglar vrider sej runt en och tavlorna skrattar, djuren applåderar,
seriefigurerna ur tidningarna kliver ur och börjar steppa och hela området stannar upp
och riktar sig mot oss.
vi är oövervinnerliga.
som snö, som stenar, som öken, som pulserande celler och våran
lägenhet brinner av ett mystiskt blått sken som ingen nånsin sett förut.
och jag tror mest att folk är avundsjuka. eller rädda.
dom är rädda för att det skulle kunna hända dom.
rädda för att livet skulle kunna vara så pass bra.